Reviews in English or other languages

DN om Strange Man
31 maj 2006

Johannes Cornell väljer
Leijonhufvud varvr evergreens med original och hanterar själva trioformatet med stor säkerhet.
Varm Groovig jazz!

SDS om Strange Man
10 Maj 2006
Fyra av fem ryttare

Högklassig bebopgitarr med Malmödoft. Johan Leijonhufvud lirar klassisk gitarrjazz med stil och total professionalitet. Malmömusikanten som drog till Berlin har präktigt med blues i nyporna (studera ”Cold Duck Time”) och svänger med de drivna jazzmusikernas speciella självklarhet, i alla tempon. Leijonhufvud sätter löpningar och melodier distinkt och tydligt, med smidig mjukhet men utan minsta slafs. Ett arv från stilbildare som Wes Montgomery och det gäller förstås även metoden att elegant peta in oktaver och ackord i det flödande spelet.

Trumslagaren Kristofer Johansson och bassisten Mattias Hjort matchar Leijonhufvud i krispig exakthet. Trion svischar bland annat genom en lättfotad ”But not for me” , spelar gitarristens egen ”Solvände Blues” med ordentligt rytmiskt sug och smeker fram en mycket vacker ”Den blomster tid nu kommer”.
Alexander Agrell

OJ om Strange Man
Maj 2006
Övertygande spel på egna vägar

Johan Leijonhufvud tillhör de mer sparsmakade gitarristerna Sverige kan visa upp. En karaktär man vanligen inte kan hålla utan att det lätt känns en aning oroligt för lyssnaren, i kraft av sin egen säkerhet. Hans övertygande spel när han vandrar runt på greppbrädan och bygger ackord som flerstämmiga melodier gör honom också till en ovanlig gitarrist.

Detta är trions fjärde platta. De tidigare har jag inte reagerat på på detta sätt och det är tydligt att det mellan hans förra och denna skett en utveckling mot ett moget förhållningssätt, inte till musiken så mycket som till honom själv. Därför är producentens ord på konvolutet, (vilka som regel skall misstros) om att en internationell karriär inte synes långt borta, bara att ta för ett högst rimligt påstående.

Hör honom till exempel i den harmoniska nyansrikedomen i den inledande Smoke gets in your eyes. Eller Den blomstertid nu kommer där han mest undviker att spela de söta harmonierna som psalmen bjuder in till och istället tar egna vägar som lämnar mig ivrigt väntande på de mest uppenbara brytackorden. I stället får jag mot mitten ett parti där gitarren ligger på de typiska sporadiska harmoniska markeringarna som där vore ett bassolo någonstans. Men något sådant finns inte. Eller också är det basisten Hjort som är originell. Jag vet inte och det spelar ingen roll. Det blir en stunds kravlös kontemplation att vila till. Hur många jazzmusiker vågar göra något sånt? Och hur många kan göra det utan att man som lyssnare börjar känna spring i benen?

Här finns mer att hämta. Men redan det sagda är mer än man kan inhämta på den svenska gitarrscenen för stunden så jag nöjer mig med det.

Ove Wall

DIG Music om Strange Man
april 2006
Malmögitarristen Johan Leijonhufvud är en sparsmakad musiker. Lågmält och graciöst lägger han känsligt valda toner. Den inledande evergreenen, Jerome Kerns Smoke Gets In Your Eyes, ger en fingervisning om skivans förlopp. När tempot stiger i What Is This Thing Called Love behålls den softa attityden. Trumslagaren Krister Johanssons tassande vispkomp och Mattias Hjorts bas lirkar här fram lätta krusningar. Smidigt agerar de båda när Johan lyriskt tar sig genom harmonierna på Michel Legrands pärla What Are You Doing The Rest Of Your Life ? som för ovanlighetens skull får en snabb version.

Mattias kliver fram som en mycket övertygande solist i Samba. Psalmen Den Blomstertid Nu Kommer är ett överraskande inslag som följs upp av Johans Solvände Blues. Svärmisk , fattas bara annat, är Jobims Dindi där ackordspelet skapar förtrolig stämning.

Avslutningsnumret But Not For Me lockar med ett gruppspel där alla röster kommer till tals och kompletterar varann. Det påminner faktiskt om The Poll Winners som Barney Kessel, Ray Brown och Shelly Manne gjorde för Contemporary 1957.

Göran Olsson


Smålandsposten om Strange Man
5 april 2006
Fyra prickar(av fem)

Med den här skivan tar växjöbördige Johan Leijonhufvud definitivt steget in bland landet allra bästa gitarrister. Det är dessutom en skiva som ska lanseras internationellt. Jag har tidigare ställt mig litet tveksam till Johans ibland alltför våghalsiga harmonik, men här visar han, att han behärskar hela det harmoniska spektrat. Sånt avslöjas bäst i evergreens. Här finns kompositioner av gamla uvar som Kern, Porter och Gershwin, men även Michel Legrand Carlos Jobim och Eddie Harris har fått släppa till material.

Johan har själv skrivit tre låtar. Bredden i utbudet är alltså anmärkningsvärd. Johan visar här, att han är väldigt anpassningsbar. I långsamma nummer spelar han enkelt men verkningsfullt, i hastigare tempon flödar hans idéer i en jämn ström. Visst har hans gitarrspel blivit både själfullt och engagerande. Hans medmusikanter på skivan är Mattias Hjorth bas och Kristofer Johansson trummor, den sistnämnde även han från Växjö. Båda får stort solistutrymme, båda är synnerligen hörvärda.

Stig Jonassonon